Jag har ända sen jag gick i lågstadiet känt mig Annorlunda. Jag har känt att jag inte direkt passar in någon stans. Jag vart mobbad hela grundskolan. När jag skulle börja gymnasiet valde jag att göra det på en plats där ingen kände mig och att jag ville verkligen gå den utbildningen. Nu inser jag att jag inte kunde ha valt en svårare utbildning med tanke på att jag hade kunde mycket mindre än mina klasskamrater. Plus att jag då hade odiagnosticerad ADD och med det funktionsnedsättning. Kan berätta att psykologen som gjorde utredningen sa i slutet att jag saknade tidsuppfatning och visste inte hur man avslutar ett samtal. Det där med tidsuppfatningen minns jag några incidenter att jag hade svårt ibland att uppskatta hur lång tid som har gått. Jag måste än i dag ha klocka eller liknande för att se hur lång tid det har gått sen tex en film börjat. 
Med tanke på detta var det väldigt starkt av mig att gå klart utbildningen trotts alla hinder som jag ibland gjorde själv på vägen. Jag måste också tillägga att under gymnasieåren  så blev min ätstörning ett stort problem. Då tyckte jag det var irriterande att lärarna höll koll på om jag åt frukost eller lunch. Nu vet jag att de kunde inte ha en ryttare som kunde svimma på hästryggen. 
 
Däremot känner jag nu att jag har en bra syssla på radion och trivs på det seriviceboendet jag bor på.