Anorexia – My story del 2
Jag var alltid smal som liten, kunde äta 10 chipspåsar utan att det syntes. Kanske att överdriva men ni fattar vad jag menar. Nu fattar jag varför alla tjatade om att jag skulle äta. Det gick till överdrift när jag gick i gymnasiet och det slutade med att jag slutade lyssna. Sköt ditt så sköter jag mitt tänkte jag då. Jag kunde vissa veckor gå ner så mycket som 1kg i veckan. Hästlärarna satt som krav att jag skulle äta frukost eller lunch på skolan för att jag skulle få rida, beroende på om vi skulle rida före eller efter lunch. Lärarna hade alltid egen fika vid tio och då fick jag ibland följa med för att jag inte ätit frukost. Det blev några gånger jag inte fick rida och stannade i stallet för att träna på att sadla och tränsa. Jag skriver detta för att jag vill hjälpa andra som är i den situation som jag var. Anorexi är en sjukdom som är dödlig. Jag berättade för min godeman detta år att jag haft den sjukdomen och han tyckte det var bra att jag berättade för honom. Jag vet att han bara har ansvar för min ekonomi men han bryr sig om hur jag mår och bryr sig som medmänniska.
Får jag en enda människa att inse att den eller någon i sin närhet att den behöver hjälp och berättar om sina problem är detta inte skrivit i onödan.