Vet inte vart jag ska börja. Sen fredag känns det som jag blivit mer och mer likgiltig till saker och ting. Det som betydde mycket för mig förut känns mindre viktiga just nu. Radion känns bara för jobbig just nu men samtidigt så vet jag att jag inte mår bra av att bara gå hemma. På onsdag ska jag spela in min nästa vlogg men kanske får skjuta på det pga hur jag mår. Ska försöka få tag i min handledare på radion imorgon och se vad hon tycker.
Denna veckas lista hittad hos@TheQueenieSe
Det bästa med veckan som har varit?
Att jag och Ida såg Beaty and the beast på bio
Det tråkigaste med veckan som har varit?
Att jag fick veta att en vän hade tagit sitt liv 🙁
Vad ser du fram emot nästa vecka?
Att jag ska spela in min nästa vlogg med hemlig gäst
Mest lästa bloggen denna veckan:
@TheQueenieSe
Veckans vill ha:
Mera tid med de jag älskar <3
Veckans favoritplats?
I min egna lägenhet
Min bästa bild på Instagram denna veckan:
Anorexia – My story del 2
Jag var alltid smal som liten, kunde äta 10 chipspåsar utan att det syntes. Kanske att överdriva men ni fattar vad jag menar. Nu fattar jag varför alla tjatade om att jag skulle äta. Det gick till överdrift när jag gick i gymnasiet och det slutade med att jag slutade lyssna. Sköt ditt så sköter jag mitt tänkte jag då. Jag kunde vissa veckor gå ner så mycket som 1kg i veckan. Hästlärarna satt som krav att jag skulle äta frukost eller lunch på skolan för att jag skulle få rida, beroende på om vi skulle rida före eller efter lunch. Lärarna hade alltid egen fika vid tio och då fick jag ibland följa med för att jag inte ätit frukost. Det blev några gånger jag inte fick rida och stannade i stallet för att träna på att sadla och tränsa. Jag skriver detta för att jag vill hjälpa andra som är i den situation som jag var. Anorexi är en sjukdom som är dödlig. Jag berättade för min godeman detta år att jag haft den sjukdomen och han tyckte det var bra att jag berättade för honom. Jag vet att han bara har ansvar för min ekonomi men han bryr sig om hur jag mår och bryr sig som medmänniska.
Får jag en enda människa att inse att den eller någon i sin närhet att den behöver hjälp och berättar om sina problem är detta inte skrivit i onödan.
Eftersom det är så vackert väder ute och verkligen vårkänslor i luften så frågade jag den personal som jobbar om vi kunde gå en promenad och det vart direkt ja. Vi var ute i ca en halvtimme och jag fotade lite. Efter en stund så frågade personalen om hen skulle fota mig. Det vart direkt ja från mig och ovan ser ni resultatet. Det var stark sol och jag glömde mina solglasögon hemma. När jag kom hem så märkte jag att ena strumpan var blodig så det var bara att gå upp till mig och duscha av foten. Jag hade börjat blöda för jag hade glömt att klippa tånaglarna.
Skulle egentligen skriva en recension av Skönheten och Odjuret men väljer att spara detta till imorgon då jag fått ett tragiskt besked. En jag kände från behandlingshemmet och tyckte mycket om som vän tog sitt liv för ca 10 dagar sen. Just nu känns livet som ett sår som när det är på väg att läka helt rispas upp hela tiden. Alla fina man känt har en egenhet att åka till himlen alldeles för tidigt.
Jag kommer alltid minnas dig med glädje och bära våra minnen tillsammans nära intill hjärtat. Jag är säker att du kollar ner på oss från himlen med de andra änglarna.
Nu sitter jag och Ida och kollar på Beaty and the beast. Hoppas den är lika bra som trailern ger sken av. Det ska bli roligt att se Emma Watson som Skönheten. Lite mer vuxen än när hon spelade Hermione i Harry potter filmerna.
Skriver recension när jag kommit hem!
Idag släpade en personal ut mig och min granne på en promenad i solskenet. Det var väldigt skönt att komma ut i naturen och jag passade såklart på att fota med min kamera. Ett av foton jag knäppte ser ni ovan. På efterdagen var jag med en personal och min granne till myrorna. Där hittade jag en ny dator väska och fem filmer.
Nu på kvällen ska jag se farmen och sen blir det Tunnelbanan. Hoppas att maria i farmen ska gå till final så det blir en man och en kvinna i finalen. Vad tycker ni?
Orsaken till att jag inte skrivit något på bloggen efter jag kommit hem stavas PMS! Kvällen har innehållit boendemöte där jag hade taggarna utåt och sen varit tvungen att ta vid behovs medecin utöver min dagliga mediciner.
Nu ska jag fortsätta kolla på hobbit – smaugs ödemark och hoppas på att somna och vakna till en bättre morgondag
Året var 2010 och jag hade bara bott i egen lägenhet sen september 2009. Det hade bara gått någon vecka på det nya året. Jag hade träffat en läkare som sa till mig att jag skulle motionera en halvtimme per dag, jag skulle få upp pulsen i 150 och hålla den en halv timme. Samtidigt så skrev han ut en 100 tablettburk av ett starkt ångestlindrande medicin. Jag kände att jag inte hade något att leva för utan att allt skulle vara bättre utan mig. Jag gick som vanligt till skolan den dagen och hade inte något annat i tankarna än att ta överdos av mina mediciner. Jag tog medicinerna och gick som vanligt till min lektion och jag minns bara några få minuter av lektionen. Allting är bara ett mörker för mig just då och det dröjde till slutet av lektionen då de märkte att jag var medvetslös/okontaktbar. En annan elev märkte att jag var medvetslös och slet ner mig på golvet för att lägga mig i framstupa sidoläge och jag ska också börjat krampa lite. När jag kom in på sjukhus så var de inte säker att jag skulle klara mig. Min syrenivå i blodet var nere på 50% och läkarna sa till mamma att det visste inte om jag skulle klara mig och om jag klarade mig så visste inte om jag skulle få några hjärnskador. När jag vaknade upp så hade jag en respirator kopplat till mig och första timmen kunde jag inte alls prata. Det dröjde säkert en timme innan de tog bort röret jag hade i halsen. Jag såg mamma vid min sida och pappa hade också kommit ner på morgonen. Jag har aldrig sett min mamma så rödgråten och ledsen.
Tack o lov så klarade jag mig och fick inga hjärnskador. Jag hade ytligare två år innan jag flyttade till behandlingshem som räddade mitt liv. Vad ni ska veta är att om jag hade gjort detta hemma och inte ringt SOS så hade jag inte klarat mig.
