Fortsättning på från förra inlägget.
När jag hade blivit utskriven så efter jul och nyår fick jag tid hos en läkare på öppenvården i tierp. Ja läkaren sa att jag dels skulle få upp pulsen i 150 och sen hålla den i en halvtimme varje dag för att må bra igen. Samtidigt skriver han ut en 100 tablettburk med min dåvarande ångest medicin. Ska kanske också säga att då hade jag anorexi. Så jag känner att ingen lyssnar på mig. Samtidigt försöker jag plugga på Komvux. Så en dag när jag ska ha lektion så tar jag alla tabletter jag har och sen går jag till lektion som om inget har hänt. Minns knappt fem minuter av den lektionen för jag måste ha slocknat rätt snabbt. Det är vid slutet av lektionen de inser att jag inte reagerar och det slutar med att de måste ringa efter ambulans. En annan studerande stannar kvar och när ambulansen kommer så tar hon min telefon och ringer min mamma då jag hade hennes nummer inlagt som mamma. Detta har jag fått berättat för mig. När mamma får veta så ringer hon först hennes man som då jobbar i sthlm. Han ger sig direkt hemåt men han är tvungen att ta tåget. När morsan kommer till sjukhuset så har jag varit där i ca en kvart och de håller på med mig. Jag blir magpumpad för att få tabletterna ur systemet. De söver ner mig och lägger mig i respirator Läkaren säger till mamma att det vet inte om jag kommer överleva och om jag gör det vet de inte om jag kommer ha hjärnskador. Min mamma är tvungen att ringa till min far som bor i Hälsingland. Hans bil är tyvärr trasig så han får vänta till nästa morgon då första tåget går ner till Uppsala.
Under natten har mitt tillstånd stabiliserats och på morgonen ringer de morsan och säger att de ska pröva och väcka mig. Så när jag vaknar upp har jag mamma ,pappa och mammas man omkring mig. Jag kan inte prata för har fortfarande respiratorn inkopplad. De säger att jag är på sjukhus. Jag tror de dröjer ca en timme innan de tar bort röret i halsen och min kateter. Efter några timmar kommer en läkare från psyk och vi pratar och vi båda inser att jag bör till psyket och skrivs in där samma kväll.
Part 3 kommer imorgon
#nouwinfluencer #nouwbloggare #uppsalabloggare #psykiskohälsa #jagvågartala
Åhhh fy så hemskt💛 tur att det gick bra. Stackars din mamma som fick det samtalet. Hon måste blivit så rädd
Så bra att du överlevde allt det där, måste varit en sån hemsk tid både för dig och din familj.
Så starkt av dig att kunna tänka tillbaka och berätta om detta för oss och att du klarade dig ut allt detta. Så bra att allt gick bra, ohh stackars din mamma och även styrka till dig
Så ärligt inlägg, Det gör så ont i mig att någon ska behöva ha genomgått det du berättar. Sen borde läkarna veta detta med medicineringen och inte skriva ut allt för många.
Känns som att den första läkaren som du träffade gjorde lite fel. Varför rekommenderar man träning till någon som har anorexi? Men han kanske inte visste. Bra att du fick snabb hjälp.
Så sorgligt att läsa detta, jag har själv ätstöringar dock ej aneroxia. Men upplever att när man mår som värst finns det verkligen få saker som hjälper. Här borde fler bli upplärda så ingen får uppleva det du upplevt.
ja extakt
ja det var ´helt stört
Ja det fattar inte min mamma hur läkaren kunde skriva ut en burk med 100 tabletter när det fanns burkar med 30 tabletter,
tack!