Att leva med Emotionell instabil personlighetsstörning

Tänkte berätta hur det är att leva med Emotionell instabil Personlighetsstörning som är en av mina diagnoser. Att börja från början är att säga att Emotionell instabil personlighetsstörning är något man får och har bara under en viss period i sitt liv. Jag fick diagnosen 2009 och har haft den i 8 år nu.

Detta är symtomen man har för att få denna diagnos

• Stark rädsla inför att bli övergiven/separationsångest
• Störd, förvriden eller instabil självbild och identitetskänsla
• Återkommande känsla av tomhet
• Kraftig pendling mellan olika känslolägen
• Stark irritation, ångest eller nedstämdhet som kan vara några timmar, till som mest några dagar
• Stormiga relationer som pendlar mellan intensiv beundran och extrem nedvärdering
• Intensiv vrede som inte står i proportion till vad som väcker den
• Kortvariga överdrivet misstänksamma föreställningar eller övergående upplevelser av overklighetskänslor
• Impulsivitet som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv till exempel missbruk av droger, sex, mat eller pengar
• Självskadebeteende, självmordstankar återkommande självmordsförsök eller hot om självmord

För mig innebär att jag gör en elefant av en fjäder. Med detta så menar jag att vanliga personer kan göra en höna av en fjäder men jag har det problemet att jag ibland kan förstora problemen med minst gånger 10.

Detta kan också göra att jag kan vara väldigt känslosam av mig och vad som skulle vara en liten sak för en vanlighet kan förstöra en hel dag för mig.

Jag har faktiskt kommit en bit på väg sedan 2009 då jag hade den första kontakten med slutenvården på psyket. Allt eskalerade så jag fick flytta till behandlingshem 2012 som jag flyttade från 2015. Sedan dess har jag haft en del svackor men de är inte alls lika djupa som de var förut.

Jag längtar tills den dagen då jag och min doktor säger att jag inte uppfyller kriterierna för denna diagnos och jag är nu en bra bit på väg till det målet.