Livet med psykisk ohälsa part 2

person in black long sleeve shirt
Photo by Maisa Borges on Pexels.com

Fortsättning på från förra inlägget.

När jag hade blivit utskriven så efter jul och nyår fick jag tid hos en läkare på öppenvården i tierp. Ja läkaren sa att jag dels skulle få upp pulsen i 150 och sen hålla den i en halvtimme varje dag för att må bra igen. Samtidigt skriver han ut en 100 tablettburk med min dåvarande ångest medicin. Ska kanske också säga att då hade jag anorexi. Så jag känner att ingen lyssnar på mig. Samtidigt försöker jag plugga på Komvux. Så en dag när jag ska ha lektion så tar jag alla tabletter jag har och sen går jag till lektion som om inget har hänt. Minns knappt fem minuter av den lektionen för jag måste ha slocknat rätt snabbt. Det är vid slutet av lektionen de inser att jag inte reagerar och det slutar med att de måste ringa efter ambulans. En annan studerande stannar kvar och när ambulansen kommer så tar hon min telefon och ringer min mamma då jag hade hennes nummer inlagt som mamma. Detta har jag fått berättat för mig. När mamma får veta så ringer hon först hennes man som då jobbar i sthlm. Han ger sig direkt hemåt men han är tvungen att ta tåget. När morsan kommer till sjukhuset så har jag varit där i ca en kvart och de håller på med mig. Jag blir magpumpad för att få tabletterna ur systemet. De söver ner mig och lägger mig i respirator Läkaren säger till mamma att det vet inte om jag kommer överleva och om jag gör det vet de inte om jag kommer ha hjärnskador. Min mamma är tvungen att ringa till min far som bor i Hälsingland. Hans bil är tyvärr trasig så han får vänta till nästa morgon då första tåget går ner till Uppsala.

Under natten har mitt tillstånd stabiliserats och på morgonen ringer de morsan och säger att de ska pröva och väcka mig. Så när jag vaknar upp har jag mamma ,pappa och mammas man omkring mig. Jag kan inte prata för har fortfarande respiratorn inkopplad. De säger att jag är på sjukhus. Jag tror de dröjer ca en timme innan de tar bort röret i halsen och min kateter.

Jag minns så väl min första tanke när jag insåg att jag överlevt överdosen. Jag var inte alls glad över att jag överlevt då. Minns också att läkaren ville att jag skulle testa att sitta i en stol innan de kunde skriva ut mig. Antar att de ville kolla så min kropp var med på noterna. Minns att jag skakade som ett asplöv och att även mamma hjälpte till när jag skulle flytta mig från sängen till stolen.

Efter några timmar kommer en läkare från psyk och vi pratar och vi båda inser att jag bör till psyket och skrivs in där samma kväll. Jag minns att jag uppdaterade min facebook med orden Jag vill inte förklara.

Vill avsluta detta inlägg med att säga att jag idag är väldigt glad över att jag överlevde och att jag inte fick några hjärnskador.