Jag har haft problem med maten hela mitt liv och kommer nog ha tills jag dör. Den värsta tiden var helt klart gymnasieåren. Jag vägde knappt 40 kilo och som alla andra som har anorexi så insåg jag aldrig att jag var så smal som jag var. Det var så allvarligt att de vägde mig varenda vecka för att se till att jag inte gick ner i vikt vilket jag ändå gjorde. Lärarna satt sig ibland bredvid mig och såg till att jag åt upp eller åt något. De gjorde mycket mer för mig än vad de är skyldiga att göra. De gjorde så mycket att jag orkade gå klart de tre åren och ta studenten. Skickade detta kort till en lärare i efterhand.
När jag gick på gymnasiet så insåg jag inte hur smal jag var och att jag skadade min kropp med mitt beteende. Jag fick frågan: skulle du göra så mot en häst? Jag : Aldrig, lite vett i skallen har jag!
Jag kunde knappt dricka någon alkohol för jag var så känslig att jag däcka efter två cider. Det var inte så att jag inte drack för det var några gånger jag var redlös.
Det är ca 100 000 som lever med en diagnosticerad ätstörning i Sverige men mörkertalet är stort då alla inte söker hjälp. Jag har aldrig fått någon professionell hjälp med mitt problem med maten och jag vet att min far har brottats med sina tankar om att visa mig bilder på riktigt allvarliga fall av anorexia nevrosa.
”Idag kan jag fortfarande känna hur maten växer i munnen på mig.”
Som jag sa så kommer jag nog ha problem med maten tills jag somnar in.
